Merida cyklar på rad

Hej cykelvänner!

Hoppas ni har det bra i regnet och rusket. Nu börjar man nästan bli smått orolig att sommaren aldrig ska komma, men med några veckor kvar till semestern så ger jag det ett tag till att ordna upp sig.

I helgen har jag varit i Falun på träningsläger med mitt team. Det var första gången som hela teamet skulle samlas, och trots att alla inte kunde närvara, så blev vi i alla fall 14-15 st cykelsugna som anslöt på Lugnet i torsdags kväll för en genomgång av lägrets coach Fredrik Ericsson.

Vi fick reda på att schemat för helgen var cykling fredag till söndag med två pass om dagen. På förmiddagarna skulle vi köra ett jobbigare pass och på eftermiddagen ett något lugnare teknikpass. Vi blev inkvarterade i trevliga stugor på Lugnets stugby med hoppbacken strax runt husknuten. Stämningen var på topp och spänningen inför helgen var märkbar hos alla deltagare. Efter genomgången delade vi upp oss stugvis och några lagade egen mat medan jag och tre andra gick till Scandic Lugnet för att äta middag. Här träffade vi på det andra lägret som var här samtidigt under Fredriks flagg. Det blev en trevlig stund med mycket cykelsnack och god mat innan vi begav oss tillbaka till stugan för att komma i säng tidigt.

Nästan hela teamet samlat

Dag ett mötte oss med klarblå himmel och efter frukost samlades vi utanför stugorna för lägrets första pass. Ledare för dagen var legendaren Magnus Darvell och Mattias ”Skuttis” Nilsson. Vi rullade bort från Lugnet mot övningsområdet där vi skulle träna klungkörning och lagtempo. Efter uppdelning till en snabb grupp och en lite snabbare grupp rullade vi runt skjutfältet i en loop där vi fick träna på hur man på ett effektivt sätt kör i en klunga. Vi körde flera varv där tempot hela tiden höjdes och mellan varje varv fick vi tips och råd kring vad som behövdes förbättras.

Cyklist förklarar

Magnus Darvell förklarar grunderna i klungkörning

Cyklister vilar

Vilar lite mellan varven

Intervallerna kändes där de skulle kännas…

Efter klungkörningen förflyttade vi oss vidare på övningsområdet och efter att vi nu blivit ordentligt varma i cykelkläderna var det dags för backintervaller. Vi skulle köra 5 x 15 sek (som nog snarare var 25 sek) och dessa skulle köras i en grusbacke med rejält motlut. Med så korta intervaller är det max som gäller från start till slut. Jag behöver nog kanske inte förklara hur detta känns men redan efter första intervallen började illamåendet komma och benen formligen svällde upp till stockar. Vilotiden här är egentligen oväsentlig eftersom tanken är att man ska klara alla intervaller på max hela vägen utan att krokna. Med facit i hand så vilade vi alldeles för kort tid allihopa, vi rullade bara långsamt ett par minuter innan vi körde nästa. efter intervallerna letade vi oss tillbaka till stugorna för att få i oss lite lunch och en välbehövlig vila. Solen sken fortfarande från en klarblå himmel och vi satt ute och mumsade i oss lunchen. Det pratades och meckades med cyklar medans andra passa på att sola lite eller ta en tupplur.

Tränar pump och kurvteknik i Everytime she smiles

Det är bra fint i Falun i alla fall…

Efter lunch väntade ett teknikpass där vi skulle träna på kurvtagning och stigteknik. Vi klättrade upp bakom hoppbacken till Everytime she smiles, en av de många fantastiska handbyggda lederna Falun har. Leden bjuder på doserade kurvor och hopp och är grymt fin att cykla. Här fick vi tips på hur man pumpar för att behålla farten utan att trampa samt hur man tar kurvor på bästa sätt utan att tappa fart eller momentum. Det här var ett mycket lärorikt pass där jag lärde mig massor, teknik är ju verkligen min svaga punkt så här hoppas jag att jag tagit med mig massor hem att träna vidare på. Tyvärr cyklade en av killarna i teamet omkull här och skadade axeln så illa att han fick ta sig till akuten. Han kom tillbaka igen framåt kvällen men det var färdigcyklat för hans del. På vägen hem fick vi smaka på Gamla Mormor för första gången under lägret och denna led går ju inte av för hackor. Gamla Mormor börjar på toppen av hoppbacken och letar sig ned mot stadion på det mest flowiga sätt man kan tänka sig. Man bildligen hoppar både in och ut ur en fårhage på vägen ner. Här kan man också åka upp på den berömda träväggen om man så vågar. Kvällen vigdes sedan åt grillning och ännu mer cykelsnack i solnedgången innan vi slutkörda somnade gott med Gamla Mormor på näthinnan.

Så här glada kan man vara efter Norlingsbergsbacken

I Falun fyller man cykelflaskorna i källor

Cyklister kämpar i en backe

Äntligen planar det ut efter 30% lutning

Glada cyklister

Nöjda efter att få dammat nedför enduroslingan

Dag två och pass ett var ett sk. bergspass där vi skulle få känna på några av Faluns tuffaste backar. Att Falun är kuperat är ingen överdrift, det går liksom inte att cykla någonstans utan att det är uppför någon gång. Men den som cyklar uppför får också cykla nerför och det är det man får tänka på när lungorna hänger på utsidan av kroppen och benen skriker efter nåd. Första backen för dagen var Norlingsbergsbacken, en härligt slingrande grusbacke på 2.3 km och snittlutning på 9%. Här var det fri fart som gällde och gruppen splittrades rätt snabbt. Jag gick ut lite för hårt och fick ge mig på slutet, det är jobbigt att släpa den här kroppshyddan uppför. Väl uppe väntade vi in allihopa för att sedan dela upp gruppen där den ena gruppen skulle köra en backe till medan de andra skulle åka lite lugnare. Jag hakade på snabbgruppen och vi kastade oss utför Norlingsberg och fick den här efterlängtade utförskörningen som jag haft i bakhuvudet på vägen upp. Vi letade oss via fantastisk stigkörning bort mot Rostbyn där nästa backe skulle komma. Bland annat fick vi köra Törnbergs stig som är galet fin och supersnabb. Vi fick också testa på, enligt Darvell, några av Faluns svåraste stigar rent tekniskt. Grymt skoj och en rejäl utmaning. När vi sedan nådde Rostbyn svängde vi av på en grusväg och genom en bom för att mötas av en vägg. Den här backen som är knappt en kilometer med en snittlutning på 14% består av ganska grov krossten och lutningen är bitvis uppemot 30%, alltså knappt cykelbar. Här kämpade vi på ett bra tag innan vi kom upp. Vi hade knappt styrfart på de brantaste partierna och man visste att om man fick stopp skulle man aldrig kunna komma upp iväg på cykeln igen. Känslan när vi kom upp var oslagbar och det kändes ändå rätt skönt att man faktiskt klarade av den. På vägen ner fick vi testa några av stigarna som används vid endurotävlingar och jag kan säga att det var galet brant och tekniskt, så pass att jag faktiskt klev av och gick vid något tillfälle. Väl tillbaka vid stugorna var vi rätt mosiga i benen och lunchen smakade extra bra.

Cyklist tränar teknik

Mattias Nilsson visar hur man tar sig över hinder utan att trampa

Vy från hoppbacken

Fredriks föreläsning om träningsnivåer var superintressant

Pass nr två för dagen var ett ytterligare ett teknikpass med fokus på bland annat balans. Vi körde på Lugnets teknikbana som består av olika balansövningar, dropp, stenmattor m.m. Vi övade på ta oss över hinder utan trampa genom att förflytta vikt på cykeln, både på banan men även i skogen på riktiga stigar, otroligt värdefullt som jag redan applicerat när jag varit ute och cyklat här hemma efter lägret. Efter teknikpasset fick vi möjlighet att åka med Bergsbanan till toppen och köra kära Gamla Mormor igen flera gånger. Det här blir man ju liksom aldrig mätt på, det är hur kul som helst. Efter dagens sista pass väntade dusch och lite vila innan vi stack ner på stan för att käka pizza på Basta, som är italiensk restaurang med fantastiskt goda pizzor. Kvällen avrundades sen med en föreläsning med träningsgeniet själv Fredrik Ericsson. En mycket intressant session där han gick igenom grundläggande träningsfilososfi och vilka olika träningsnivåer man bör fokusera på. Efter 1.5 timme hade han enbart skrapat på ytan och jag skulle nog kunna lyssna på karln i flera dagar. Som tur är fick jag med mig boken CYKELTRÄNING hem så jag kan fördjupa mig på egen hand. Väl tillbaka vid stugan vid 22 upptäcker jag en smygpunktering på bakhjulet så det är bara slänga i en slang och fixa klart innan läggdags. Sista passet skulle vara nån form av distanspass på 4 timmar så det märktes att alla var spända vad det skulle innebära, det tog ett tag innan alla kom i säng och lamporna släcktes i stugorna.

Dubbla uppsättningar läger samlas vid Källslätten

CykelfantasternaMattias Nilsson och Magnus Darvell

Star struck med Alexandra och Emil

Sista dagen och sista passet skulle köras tillsammans med det andra lägret och med oss på passet skulle vi få både Emil Lindgren och Alexandra Engen, snacka om att man blev star struck. Vi delade upp oss i två grupper där snabbgruppen skulle köra lite snabbare och längre för att sedan mötas upp med den andra gruppen halvvägs vid Källslätten. Det här passet bestod nästan enbart av stigcykling och jag tror nog att vi bjöds på det bästa Falun har att erbjuda när det gäller just det. Trixiga, steniga stigar och makalösa utförsåkningar om vartannat och med Lindgren i sällskapet fick vi hela tiden ovärderliga tips på hur man ska tackla svårigheter och cykla så effektivt som möjligt. Att bara se Emil cykla är verkligen en inspiration, och när Fredrik berättade att han hade en utmaning till honom fick vi verkligen se vad han går för. Fredrik hade hittat en brant uppförsbacke på en stig med väldigt mycket sten, bland annat låg det en stor sten mitt på stigen där det var som brantast. Stenen var nog en halvmeter hög och vid första anblicken såg den helt omöjlig att ta sig förbi. Emil tittade och konstaterade att det kunde bli tufft men att det inte var omöjligt. Vi andra var inte lika övertygade kan tilläggas. Efter att ha testat ut ett spår två gånger och bedömt fart tog han sats en tredje gång. Och döm om min förvåning så bunny hoppade han upp på stenen, stod där sedan och balanserade upp cykeln med små hopp för att sedan ta ny sats och klättra vidare, helt makalöst. Det som en gång såg helt omöjligt fick han att se så enkelt ut. Nu förstår man verkligen varför han anses som en av världens mest tekniska åkare.

Efter att vi tjoat och stimmat över det vi precis bevittnat fortsatte vi fincyklingen på stigar tillbaka mot Falun. Med lite mer än 50 km på datorn rullade vi in på Lugnet igen och lägrets sista pass gick mot sitt slut. Vi tackade av Emil och Fredrik och återsamalades med övriga team-kompisar som kommit tillbaka en timme tidigare än oss. Nu återstod bara en lunch och sedan ihoppackning och enklare städning innan vi slog igen årets läger för denna gång.

Jag har ju sett fram emot detta läger ända sedan jag fick beskedet att jag blivit antagen till teamet och jag blev verkligen inte besviken. Förutom att få träffa alla de andra och lära känna dem bättre så har jag med mig en massa lärdomar tillbaka. Om jag älskade att cykla innan jag åkte upp så avgudar jag cykling nu, så kul var det. Att möta inspiratörer som Emil, Fredrik, Magnus och Mattias som verkligen brinner för sporten och som gärna delar med sig av kunskapen är ovärderligt. Även om min utvecklingskurva är ganska flack så känner jag ändå att detta betyder massor för min cykling. Och även om jag förmodligen inte är med på nästa års läger med Team Merida Cykelvasan så ska jag se till att vara med på det parallella lägret som Fredrik och Toppfysik anordnar. Och jag rekommenderar dig att göra detsamma.

Med huvudet fullt av nya kunskaper och hjärtat fullt av ännu mer kärlek för MTB ser jag fram emot fortsättningen på säsongen. Näst på tur står ju Lida Loop i helgen som är en riktigt rolig tävling och jag hoppas att jag slipper några tekniska problem likt de jag hade på Långa Lugnet. Målet är att försöka köra under 3 timmar, vi får se om det går.

Hoppas vi ses där, cykla lugnt så länge!