Hoj hoj!
Idag skriver jag från poolbaren inomhus då det blåser halvstorm ute. Jag har beslutat att ta lite vila idag, om jag kanske inte kommer ut en kort sväng på eftermiddagen. Känner mig rätt sliten efter gårdagens runda som gick från Arenal till öns nordligaste udde Cap de Formentor, en cykeltur jag velat gjort ända sedan jag började cykla på den här ön. Det är en lite knölig tur som tar sin tid så därför kommer den lätt i skymundan för alla andra alternativ. Det är ju så att man naturligtvis kan cykla raka vägen längs alla de stora vägarna här men man undviker gärna dessa då det är rätt trafikerat. Man väljer hellre att cykla alla små mysiga vägar som går genom alla dessa dessa fantastiska byar, men då tar det betydligt längre tid, då det ofta innefattar en del felkörningar och läs karta-stopp.
Men igår tog vi alltså sikte på Pollensa som är själva startpunkten för klättringen ut till fyrtornet på Formentor. Via Santa Maria Del cami och Binissalem tog vi oss upp mot Inca. Men redan i Lloseta började problemen med dagens första punka. Inget problem egentligen, det hör ju liksom till. Fram med ny slang ur sadelväskan, som alltid följer med en hyrcykeln härnere. Till mitt förtret upptäcker jag att slangen är trasig. Den förra hyrestagaren har alltså lagt tillbaka en trasig slang och uthyraren har inte dubbelkollat. Jag får då ta kompisens extraslang, men nu är vi alltså utan extraslang då den tredje cykelkompisen kör tub. vi bestämmer att vi stannar vid första bästa cykelaffär och fyller på förrådet.
I Selva, dagens andra punka
Väl iväg igen sveper vi vidare längs lummiga, böljande vägar upp mot Selva där nästa punka sätter stopp för framfärden. Nu uppstår huvudbry då vi inte har några fler slangar. Mina “hjälpryttare” bestämmer sig för att vända tillbaka mot Lloseta för att försöka hitta en cykelaffär. Man ska komma ihåg att detta är rätt små städer eller byar så det är inte självklart att man hittar någon cykelaffär. Jag sätter mig tillrätta på en bänk och funderar över livet.
Efter en 30-40 minuter har de fortfarande inte kommit tillbaka och jag börjar bli orolig…har de lämnat mig åt mitt öde? Då passerar ett tyskt par på cykel och de frågar om jag behöver hjälp. Jag förklarar mitt missöde och de erbjuder mig en av sina extraslangar, en fantastiskt fin gest men de så väl på min darrande underläpp att jag var i ett utsatt läge. Jag lagade punkteringen och cyklade mot Lloseta för att möta upp mina kompisar. Och där precis utanför stan kom de med tre nya slangar som de cyklat ett par mil tillbaka för att hitta i Inca.
Fyrhuset ute vid Formentor, slutdestinationen
Hyfsat fina vyer vid Formentor
Nöjda gubbar…
Nu satte vi ny fart mot slutmålet och denna gång nådde vi ända fram. Via fantastiska vägar via Campanet upp mot Pollensa tornade bergen upp sig på våra vänstra sidan medan vi såg ner mot Alcudia-bukten på vår högra sida. Vinden ökade på ju närmare havet vi kom. Väl i Pollensa startar då stigningen opp mot första utkiksposten, en nätt stigning på 4 km med 6% i snitt. Här kände jag att energin började tryta rejält i benen, här hade vi nu cyklat ca 100 km. Bestämmer man sig för att ta sig ända ut till fyren så har man ungefär 20 km kvar med branta stigningar och backar. Man möts dock av vidunderliga utsikter hela vägen så man glömmer att känna efter hur jobbigt det är. Vägen är väldigt trafikerad, både av cyklister, bilar och bussar så man måste hela tiden vara koncentrerad och det är svårt att fotografera sittandes på cykeln. Jag valde att fortsätta cykla på även om jag ville fotografera hela tiden. Ute vid fyren tar liksom allting slut och klippan som fyren står på stupar rakt ner i Medelhavet. Här klämde vi en Cola en bulle, fyllde på vattenflaskorna och vände tillbaka efter ett stopp på 20 min. nu väntade den långa vägen hem, skulle vi hinna innan det började skymma?
Vi bestämde oss för en annan väg hem, via Alcudia för att ta vassvägen ner till Sa Pobla och sedan vidare ner mot Sineu. Farten var bra, vi låg mestadels på +40 km/h, kanske var det middagen och after bike-ölen som lockade. Solen började sakta sänka sig över bergen och vi kände oss en aning stressade över att behöva cykla i mörker. Utanför Sineu händer det som absolut inte får hända, min tredje punka, i en rejäl nedförslöpa där vi höll ca 45 km/h. Eftersom jag ligger sist skriker jag till mina kompisar men de hör mig inte utan fortsätter bomba på, jag ser dem försvinna över nästa krön och där står jag själv med mitt platta bakhjul. Nu börjar jag känna ilskan bubbla rejält inom mig, vad är det för j-a skitcykel jag hyrt. Jag lagar snabbt punkan igen och kommer upp på cykeln igen. jag cyklar en bit in mot Sineu för att sedan mötas av mina vänner där de kommer cyklandes med en förvånad blick i sina ögon. De hade hunnit cykla en bra bit innan de upptäck att jag varit försvunnen.
Vi letar oss hem i skymningen…
Nya tag. Vi tar oss via Sineu ner mot Algaida för att ta småvägarna förbi Llucmajor och sedan ner mot Arenal och strandpromenaden. Vi höll fortsatt bra fart och vi kände oss förvånandsvärt pigga efter en sån lång tur, nu visade trippen på ca 200 km cyklande. Vi svänger ut på strandpromenaden och solen har nu gått ner helt, klockan är strax efter 21 och där kommer dagens fjärde punka. Jag lyckas behärska mig innan jag slänger cykeln mot en stenmur. Efter lite överläggande med mina vänner släpper jag iväg dem för att at mig hem för egen maskin de sista 4 km. Jag orkar helt enkelt inte laga ännu en punka, bara för att riskera att slösa ännu en slang utan går hem, 4 km som är rätt obekväma i ett par cykelskor. Jag landar så småningom på hotellet vid 21.30, trött, sliten, hungrig, törstig, irriterad och allmänt less på livet. Jag tömmer allt ätbart och drickbart jag har på rummet innan en skön dusch. Och efter en sen middag, en rejäl portion pasta med spenat i grädden tänker jag tillbaka på dagen som en fantastisk resa, med fina vänner och underbara vyer. Det slitsamma är som bortblåst, vi skrattar åt dagens alla bravader och pratar redan om nästa cykelpass, det är verkligen något speciellt med dessa cykelresor.
Kram!