Tjoho!
Just idag är jag stark, som Kenta skulle ha sjungit. Efter exakt en veckas frånvaro på cykeln tog jag idag modet till mig att kränga på mig cykelbyxorna igen. En känsla som inte varit speciellt lockande den senaste tiden då ett par kalsonger har känts som ett skruvstäd mot mitt arma underliv. Men tyckte mig känna mig lite bättre redan igår och idag tänkte jag alltså att det får bära eller brista, jag måste upp på cykeln.
Efter lite lirkande kom jag till slut upp på cykeln och till min lycka kunde jag alltså trampa utan att det gjorde speciellt ont. Det är precis som att sadeln avlastar trycket och liksom släpper lite på spänningarna. Och själva såren sitter så bra till att de inte kommer i kontakt med sadeln. Efter lite försiktig uppvärmning kände jag att jag faktiskt kunde trampa på nästan obehindrat med endast lite känningar från själva stygnen.
Jag körde ett pass på en timme i lagom mak, dammade av några 4:or på 360 watt till och med bara för att känna efter ordentligt och jag tror faktiskt att jag kommer kunna köra på från och med nu, om jag inte får några biverkningar av dagens pass. Otroligt skönt att vara igång igen och nu gasar vi på igen mot tävlingssäsongen.
På tal om tävlingssäsong, jag har nu slängt in anmälningarna till första tävlingarna. Det blir som jag nämnt tidigare Lidingöloppet MTB och Pearl Izumi MTB som får starta igång den här säsongen. Båda mycket fina och roliga tävlingar som jag ser mycket fram emot. Har du inte kört dem tidigare tycker jag definitivt du ska kika in dem, varför inte börja med att kolla min film från Pearl Izumi förra året så vet du vad som väntar…
Du hittar för övrigt min Youtube-kanal här