Med säsongen bakom sig är det lätt att vara efterklok. Jag borde ha tränat hårdare och jag borde ha tävlat mer. Av någon anledning blir det alltid färre tävlingar än vad jag tänkt mig, jag vet dock att jag tycker det är skittråkigt att åka själv på tävlingar så det är väl kanske en valid anledning. Men jag borde verkligen ta mig själv i kragen kring det och liksom komma iväg oftare. Det känns ju i alla fall som en väldigt enkel sak att göra när jag blickar tillbaka så här.
Jag tycker nog att jag fick en bra start på säsongen. Vinterträningen gick bra och jag lyckades hålla i den ända fram till Mallorca-lägret. Jag kom ner starkare än nånsin och det var en skön känsla att kunna tackla bergen på ett sätt som jag inte brukar kunna. Jag var ju även ett par kilo lättare vilket nog gjorde skillnad uppför. Med mig hem hade jag strax över 100 mil i benen som blev en bra grund inför säsongen.
Första tävlingen för säsongen blev en debut på UNI MTB Skadisloppet i Uppsala. Startade ju förra året men körde av kedjan efter bara några kilometer och bröt. Här var jag rejält revanschsugen. Tyckte nog att det gick hyffsat bra trots att det bara vara några plusgrader och kroppen liksom aldrig riktigt kom igång.
UNI MTB Skandisloppet, kul lopp som jag vill köra igen
Nästa lopp blev Lidingöloppet MTB. Här hade jag väldigt låga förväntningar då jag hört att det ska vara en enkel och ganska tråkig bana. Men vädret var så där härligt varmt och soligt och tävlingen en riktig folkfest. Tävlingen gick fantastiskt bra och jag kände mig aldrig riktigt trött.
Jag hade otroligt skoj och den känslan bestämde jag att jag ville ta med mig resten av säsongen. Att försöka cykla utan några direkta krav på mig själv, bara njuta av tävlingarna och banorna. När man är som jag, en glad motionär, så kan jag ju bara tävla mot mig själv. Jag vet att jag aldrig kommer ha några framskjutna placeringar. Jag måste försöka jobba med att förbättra mig själv istället för att mäta mig mot andra. Mina förutsättningar att träna är ju till viss del begränsade och det är omöjligt att ligga på samma mängd som de flesta andra. Så här har jag en hel del mentalt arbete att göra, släppa lite på kraven på mig själv, ha kul i första hand.
Lida Loop blev också en fantastisk upplevelse. Tävlingen bjuder ju på en av de absolut roligaste banorna på säsongen, även om den bitvis är rätt tuff. Jag hade bra stöd av S som var med och langade så jag aldrig behövde stanna. Vädret var strålande och formen kändes riktigt bra. Lite krampkänning på slutet i sista backen men det hör till på en sån här bana.
Lida Loop har en fantastiskt kul bana
Hela sommaren tränade jag enbart MTB, det blev bara något enstaka pass på racern. Om det var en bra plan vet jag inte, man tappar ju distansträningen och det känns som att det påverkar kapaciteten att ligga på hög intensitet under lång tid. När det var dags för Mörksuggan kände jag mig rätt trött och sliten. Det är ju också en tävling där jag alltid har stött på problem. Har det inte varit tekniska problem så har jag åkt på kramp. Det sätter sig ju lite på hjärnan så klart. Och det blev inte bättre av att jag hade platt däck när jag lastade av cykeln innan start. Nervöst bestämde jag mig för att fylla på lite gucka istället för att slänga i en slang. Men det här påverkade hela mitt race, jag satt och väntade på punkteringen från start till mål. Och i vanlig ordning åkte jag på kramp med en mil kvar. Jag gick i mål med en sur smak i munnen, det var ju just så här det inte skulle kännas.
En plågad själ och kropp på Mörksuggan
Efter Mörksuggan och det bakslag jag kände rent formmässigt så hade jag svårt att peppa mig själv till att köra Finnmarksturen som jag planerat. Det blev inga fler tävlingar förutom ett par småtävlingar fram på höstkanten.
Framåtblick
Med dessa reflektioner i bakhuvudet så vet jag att jag behöver göra vissa justeringar till nästa säsong. Jag behöver bli starkare i kroppen, jag blir ju inte yngre och det känns, så därför har jag tänkt inkludera styrketräning i mitt träningsschema för vintern. Minst ett pass i veckan där fokus ligger på de stora muskelgrupperna enbart. Jag kommer även inkludera löpning för att få lite omväxling men också för att få en annan typ av träning. Löpning är ju dessutom perfekt för intervaller. Cykelträningen kommer även denna vinter innebära intervaller, med fokus på att höja tröskeln. Jag har ju nu möjlighet att träna kraftbaserat då jag har en ny trainer och watt-mätaren på cykeln. Det borde innebära en stor skillnad för hur specifik träningen kan komma att bli. Jag ska försöka hålla samma fokus som förra året, då missade jag inte många inomhuspass. Men allt handlar om planering och struktur, då det ska matchas med familjeliv och jobb.
Jag har satt ett viktmål, och dit har jag bara två kilo kvar. Jag tror 84 kg blir en bra avvägning mellan att vara “lätt” och inte tappa alltför mycket muskler. Sedan jag blev vegetarian har jag betydligt lättare att hålla eller gå ner i vikt mot tidigare. Det känns fantastiskt skönt att jag tagit detta steg, jag känner mig också mycket piggare med en kost som bygger på mycket kolhydrater.
Delmålet är att komma i bra form till Mallorca-lägret i påsk men naturligtvis är det säsongsstarten som är det stora målet. Vi får se vilka tävlingar det blir nästa år men jag har en ambition, det ska bli fler än i år i alla fall och jag ska ha kul.
Hur ser dina mål och ambitioner ut för nästa år? Har du någon speciell plan eller tar du det som det kommer?