Idag hade jag planerat att köra backintervaller i den skidbacke vi har här i Köping. Den har ända fram till nu varit snötäckt och ocykelbar och jag har väl bara gått och väntat på att snön ska tina bort. det är som sagt ont om backar häromkring så den här backen används flitigt för backintervaller både för cyklister och löpare.
Det är ju ingen nyhet att det är tidigt på säsongen men man blir ändå en smula nervös över det faktum att man inte har något klipp i benen. Det finns fortfarande tid att komma i bättre form, säsongsstarten ligger trots allt en månad bort, och däremellan ska jag till Mallis i 10 dagar för att få lite mer mil i kroppen. Men jag upplever att det är svårt att efterlikna den intensitet som MTB innebär när man sitter på en trainer inomhus och cyklar. Jag har ju fokuserat på intervaller även denna vinter för att jobba på flåset men ändå blir det extremt tungt när man väl kommer ut på cykeln. Jag ska koncentrera min träning ännu mer på cykling utomhus och att vänja mig med nya cykeln, få fart på tekniken som är rejält rostig samt se till att bli av med den här tröga förkylningen som hänger sig kvar, sen borde jag vara fit for fight i slutet av april.
Backintervallerna då, hur var dom? Jodå, det här är ju en backe som inte är så lång men rätt så brant så det kräver sin utväxling. Just nu har jag en 36:a fram vilket inte alls är optimalt för backar så passet blev mer ett styrkepass där jag fick jobba mer med benen än hjärtat. Jag knåpade ihop 8 vändor vilket räckte gott och väl för att bli lite mosig innan jag vände hemåt. Och ni, visst är det fantastiskt att man nu äntligen kan klämma in ett cykelpass efter jobbet utan att behöva lampa och annat krafs.
Gott mod alltså folks, sommaren är på intågande och snart cyklar vi i kortärmat och rakade ben.