Hej hej!
Igår gick då äntligen startskottet för denna tävlingssäsong. All denna tid som man gått och väntat på att få ställa sig på startlinjen, känna adrenalinet pumpa och nervositeten kittla i magen, nu har alltså tiden kommit för allvaret.
För mig blev alltså premiären tävlingen Dalsland XC, en debut för mig då jag aldrig kört den tidigare. Har hört en del trevliga saker om tävlingen och var således nyfiken på att testa den. Tyvärr krockade den med Högbobiken detta år, också en mycket trevlig tävling som jag gärna kört, men då Dalsland XC är en tävling som delvis sponsras av Merida så ville jag gärna visa upp mig där.
Tävlingen körs i Bengtsfors i Dalsland, alltså en bit att åka för min del men det grejade vi med bravur. Uppstigningen vid 6 och sedan av färd vid 7 för att hinna till incheckningen kl. 10. Efter några kalla och regniga dagar bestämde sig faktiskt vädret för att vara på vår sidan denna dag och vi hade nästan en klarblå himmel hela vägen ner. För att spara lite tid packade vi med oss frukosten i bilen och Sara körde hela vägen så jag kunde koncentrera mig på ätandet. En burk med banangröt, två grova mackor med brieost samt en rejäl smoothie konsumerades efter vägen. Väl i Bengtsfors hämtades nummerlapp ut och de sista förberedelserna gjordes innan start. Jag hann till och med att träffa några av mina team-kamrater, vilket var väldigt kul. Allt som allt tror jag vi var 5 st representerade på detta lopp.
Avspänt innan start 🙂
Starten gick sedan genom stan och letade sig på smala grusgångar ut mot skogen där de bredare grusvägarna tog vid. Jag blev snart varse att detta är ett lopp som inte avgörs på de tekniska partierna utan i alla de backar som vi kom att ta oss an, Dalsland är trots allt rejält kuperat med långa, sega backar eller korta, riktigt branta knäppor. Att hela tiden försöka hålla bra fart i dessa tär på krafterna och det gäller att vara sparsam och inte bränna krutet direkt.
Banan är alltså inte speciellt teknisk, det är endast ett fåtal partier som är ren singeltrack och när det är torrt är det förmodligen rätt lättåkt på dessa partier med. Men efter några dagars idogt regnande i Bengtsfors möttes vi av rejält mycket lera i dessa partier, ni vet sån där lera som är mer som välling. Och när vi har väldigt många cyklister som ska ta sig an dessa utmaningar så blir det tufft, det är många bromsar, kör fast, eller rent av kör omkull, vilket i sin tur gör att man själv får svårt att hålla de momentum och denna linje man tänkt. Det blev en hel del fotnedsättningar och springa korta partier med cykeln, jobbigt för man tappar ju sin rytm liksom.
Jag valde ändå att gå ut väldigt försiktigt i detta lopp, dels vet jag inte min form just nu, jag har känt mig rejält sliten efter min Mallis-resa och dels har jag inte kört mycket MTB överhuvudtaget än. Jag gillar ju inte att stressa igång på tävlingar, man startar ju alltid i princip ouppvärmd och att gå på rött redan från start är inte min melodi. Strategin är snarare att köra ungefär halva loppet på ett behagligt tempo där jag inte försöka bränna alltför mycket muskelglykogen, jag slår av lite i backarna och försöker inte dra så mycket i grupperna jag kör med. Andra halvan av loppet försöker jag höja intensiteten och ta lite mer kommando över min fart, jag driver gärna upp tempot en aning och ser till att de grupper jag kör med håller farten uppe. När sista milen återstår hoppas jag kunna släppa på det jag har kvar och köra så hårt jag kan. Men när man kör tävlingar man aldrig kört tidigare så är det ju just det här med fördela krafterna på ett bra sätt, man vet ju aldrig riktigt vad som väntar runt nästa krön, det kan vara ett riktigt knixigt avsnitt eller så kan avslutning vara riktigt backig. Då vill man ju ha lite kvar, jag har kört alltför många tävlingar där jag gått in i väggen sista milen för att jag trissat upp tempot lite för mycket.
Slit och släp i de värmländska skogarna
Avslutningsmilen igår var också då rätt tuff med ett par tekniska partier som var riktigt knepiga och en hel del backar, de sista 7 kilometrarna kändes snarare som en mil då de gick så sakta. Men i mål kom jag på en tid, 2.34, som jag inte kan jämföra mot någon tidigare tid men jag kände mig ändå rätt nöjd med den. Premiären var avklarad, jag hade hållit hela vägen, benen kändes trots allt pigga hela tiden och jag hade inga tekniska missöden. Jag har en annan måttstock som jag försöker hålla när jag kör tävlingar, det är att inte bli omkörd alltför mycket. Jag har märkt att det betyder så mycket mer för mitt självförtroende när jag får cykla om andra hela tiden istället för att bli omkörd. Och en sån dag var det igår, det känns kul och stärkande.
På det hela blev det en riktigt trevlig dag i de dalsländska skogarna, solen sken även om det bitvis var ganska kallt, och jag träffade trevliga människor. En av höjdpunkterna var nog när jag blev ikappscyklad av Daniel som har bloggen DS Biking, vi fick lite tid tillsammans i spåret att prata innan vi valde att köra vidare i våra egna tempon.
Nu laddar vi om för Pearl Izumi MTB i Uppsala om två veckor, ska bli riktigt kul, tycker det är en mycket trevlig tävling. Men kanske att jag klämmer in Björnlunken i Kungsör nästa helg, också en mycket trevlig tävling, dock av det mindre slaget.
Hoppas ni andra har fått njuta av riktigt fin cykling i helgen, vi har ju trots allt en hel dag kvar av denna helg så passa på annars. Imorgon spås fint vårväder och jag har nog tänkt klämma in lite snabbdistans innan barnen kommer.
Ha det gott så hörs vi!
Kul att läsa någon annans tankar om loppet. För min del så var det inte bara årspremiär utan premiär överhuvudtaget för MTB-tävling. Det var tufft men oerhört kul. Kommer också köra i Uppsala.
Hej Göran! Ja, då fick du en rätt tuff premiär, kul att du inte blev helt avskräckt ?. Lycka till i Uppsala, hojta gärna till om du ser mig ??
Tack detsamma, om du ska köra. Hälsa om du ser mig 🙂