Hej!
Sitter här fortfarande överhettad efter gårdagens race Finnmarksturen i Ludvika. Det var ju en helt galen dag på flera sätt, värmen och distansen tog nog ut sin rätt på många cyklister men jag är glad att jag fick uppleva den i varje fall.
Med en förutspådd temperatur på 32 grader blir man ju lite smånervös över ett sånt här lopp. Hur ska man disponera loppet, dricka och äta för att överhuvudtaget överleva dagen. Lägg då sedan till distansen som en extra krydda så har man ett rejält huvudbry. Min inställning fick bli att jag skulle ta mig igenom detta, att resultatet var i allra högsta grad oviktigt. Att jag sedan fortfarande är osäker på vad min kropp klarar av så känns det lite som ett spel, antingen går det bra eller inte.
Jag visste att vätska var en viktig faktor så jag var noga med att dricka dagarna innan, såg till att salter och mineraler fylldes på. Jag brukar hålla lite koll på min urin faktiskt, se till att den är nästan är klar, då vet jag att nivån är bra. Jag såg också till att äta bra, här kan jag tendera slarva lite men det kändes som att det krävdes lite extra inför detta lopp så jag ville inte chansa. Fokuserade på kolhydrater såklart, mycket frukt och relativt lite fett, det är ju så min kost ser ut normalt och jag vill inte ändra något som kan ställa till det för magen.
På söndag morgon packades bilden i vanlig ordning men denna gång packade jag faktiskt också en kylbox till alla flaskor och blåsan till ryggan. Med i boxen också en rejäl smoothie, något som jag alltid dricker innan tävling för att få i mig extra kolhydrater och vätska, har lite svårt för äta frukost så detta är ett bra komplement och lätt att få i sig. Väl på plats i Ludvika var temperaturen redan hög och under uppvärmningen så svettades jag massor. Funderade allvarligt på om detta verkligen skulle gå. Vid fållorna var det folktomt, alla sökte skugga där det gick att hitta den och även om man stod helt stilla så rann svetten utmed ryggen. Det var en jämn trafik till närliggande toaletter för att konstant fylla på flaskor, det kändes som att det inte spelade någon roll hur mycket man drack, det lämnade kroppen i samma veva.
Även detta lopp börjar med masterstart som leder cyklisterna igenom Ludvika för att sedan släppa hela fältet på banans första uppförsbacke. Jag ville inte släppa alltför mycket här utan försöka hålla mig till en grupp som jag kände skulle passa mig. Redan efter någon kilometer var jag sjöblöt av svett och det märktes på pulsen att kroppen fick jobba lite extra för att kyla kroppen. Men det rullade på bra och det fanns gått om grupper att åka med. Jag ansträngde mig verkligen för att köra balanserat och känna efter hela tiden, kommer kroppen hålla. Det är ju liksom lite jobbigt att inte veta hur jag kan köra, historiskt har jag alltid fått ont så nu väntar man bara på den känslan, som om att jag vet att den ska komma till slut. Det gör att man är lite försiktigt och avvaktande. Ständigt kollande på pulsen och med huvudet inställt på att “trampa rätt”.
Men värmen alltså…Finnmarksturen består ju av en hel del höjdmeter och man tror liksom inte att det går att hitta så många backar som de ändå skrapat ihop. Och när man låg i en backe, det var helt vindstilla och solen bara stekte ner på dig utan någon som helst chans till skugga…då gick tankarna ibland lätt till att bryta och få ställa sig i en kall dusch. Men samtidigt så är det ju så förbaskat kul och Finnmarksturen bjuder ju verkligen på en fantastisk bana med massor av stig och härliga utförskörningar så tankarna slogs lätt ur håg. Jag låg länge med i en skön klunga där stämningen var på topp och vi faktiskt pratade en del under vi cyklade, det brukar ju annars vara rätt fokuserat och snåltjatat, men jag tror vi alla kände att det mest handlade om att ta sig runt på ett värdigt sätt. Vid varvningen under tunneln kände jag mig fortfarande hyfsat pigg och än så länge varken smärta eller krampkänningar.
Inte förrän i nästa sista backen , efter Hagge, började det krypa lite i baksida lår men jag kunde för första gången slå av lite på takten för att hålla det under kontroll. Tidigare har jag inte kunnat gjort något vid kramp, har den väl kommit så har det varit kört. Samma gällde sedan i Leos Backe där det gick väldigt sakta och kontrollerat, bara för att inte bli ståendes på toppen. Ned från Leos är det ju sedan nästan bara nedförsbacke på fina stigar innan man svänger ut på asfaltsvägen tillbaka in mot målområdet. Känslan var grym, rent ut sagt fantastiskt, att jag ändå tagit mig runt på ett för mig bra sätt. För några månader sedan hade detta varit omöjligt. Väl inne på målrakan klämde jag till och med in en liten spurt 🙂
Lite reflektioner från tävlingen dock, i sista minut valde jag att köra utan handskar pga värmen. Men detta fick jag ångra stort, med alla svett så hade jag noll grepp i mina ESI-handtag. Vid en teknisk nerförslöpa på första loopen tappade jag greppet och kraschen var ett faktum. Jag landade som tur var mjukt efter att ha slagit i insida lår och skrevet rejält i toppröret. Detta var ju ett problem under hela loppet då jag inte vågade släppa på i nedförskörningarna och fick blåhålla i styret hela tiden. Med någon mil kvar var jag helt slut i händer och underarmar. Jag valde att köra med västskerygga vilket jag aldrig gör annars, detta var nog ett bra beslut men jag hade ända halva blåsan kvar när jag gick i mål. Det är svårt veta hur mycket man dricker och jag trodde definitivt att jag druckit mer. Jag slarvade åter igen med energiintaget och hade två gels av sex kvar när jag gick i mål, detta är inte bra alls och något jag måste få rätsida på. Nu var det väldigt svårt att få i sig både sportdryck och gels under loppet, det enda jag ville ha var till slut rent, kallt vatten, så det är väl en anledning till att jag minska de på intaget mer och mer.
Även om det var en av de tuffare tävlingar jag gjort så är jag otroligt glad att jag genomfört, jag hade väldigt roligt, det var en fin stämning utefter spåret, kroppen känns bättre och bättre och till och med den vegetariska maten var fantastiskt god (stor cred till kocken). Det är grymt skoj att cykla MTB och det är ännu roligare att åka på tävlingar och träffa fantastiska människor som man aldrig träffat innan men som genom ett gemensamt intresse ändå står varandra nära på ett underligt sätt.
Nu ska jag ladda om, om det blir till Cykelvasan är faktiskt inte riktigt bestämt än. Men det är annars andra tävlingar framöver, mest ser jag nog fram emot Karlstad XC som jag gillar skarpt.
Hörs snart igen!
Återigen tack till cykelkanalen.se för fantastiska bilder