Premiär på Finnmarksturen

Goddag!

Sitter här med en trevlig känsla i kroppen, en sån där känsla när man gjort något riktigt kul som man vill göra om och om igen. Och den känslan har jag fått av gårdagens tävling i Ludvika. Igår körde jag nämligen Finnmarksturen för första gången, och det är ju faktiskt helt makalöst att jag inte kört den tävlingen tidigare då det är typ Sveriges äldsta MTB-lopp.

Och hur var det då? Dagarna innan var jag lite skeptisk då vädret såg ut att bli riktigt miserabel och dessutom var jag bortrest på Öland utan cykel så träning var mer eller mindre obefintlig den veckan. Men eftersom jag nu var anmäld och det faktum att jag nu äntligen skulle få köra den här efterlängtade tävlingen så bestämde jag mig för att åka till Ludvika.
Söndag morgon vaknade jag till ett stadigt strilande utanför fönstret. Prognosen visade på regn mer eller mindre hela dagen så det vara bara att ställa in sig på lerfest. Det kändes dock inte helt rätt med Maxxis Aspen på cykeln, det kunde bli riktigt halt förstod jag men nu hade jag inte tid att stansa på några andra däck så det fick gå.
På väg upp till Ludvika såg ändå regnet ut att lätta lite ju närmare vi kom och väl i framme var det inte alls så illa. Det var såklart blött eftersom det nog regnat en del under natten och dagen innan men det öste ändå inte ned utan duggade bara lite lätt.

Starten går vid ABB Arena i centrala Ludvika och letar sig sedan ut genom stan mot och ut på fina grusvägar. Starten var inte så hektisk som jag upplevde den på t ex Engelbreksturen, kanske berodde det på underlag som var rejält blött och kladdigt. Glasögonen åkte av redan efter någon mil då de var totalt nersprejade. Jag öppnade rätt lugnt i vanlig ordning för att inte bränna mig direkt, jag behöver ju köra någon mil innan jag blivit ordentligt varm. Och innan dess är det ingen mening att gasa då jag går på rött direkt.

Taggad innan start

Banan bjöd på en hel del höjdmeter med några rejäla stigningar men också bland de finaste singeltracks som Långloppscupen kan bjuda på. Det var en mycket bra mix av allting, grus, stig och backar. Och även om underlaget var blött så var det inte alls så illa som jag befarat. Och mina däck höll mycket bra hela loppet, jag kände aldrig att jag hade för dåligt fäste.

När jag gick in för lagning vid Brunnsvik kände jag mig fortfarande väldigt pigg eftersom jag öppnat så försiktigt. Lagningen gick bra och jag bestämde mig för att höja tempot lite grann. Fram till nästa lagning vid Högberget gick det väldigt fort då det mesta är nerför och här tappade jag nog dock en del placeringar. Men jag höll mitt tempo, jag visste att sista tre milen skulle bli jobbiga med en hel del höjdmeter att ta sig an. Nu började även solen titta fram och det torkade faktiskt upp en del på grusvägarna.

Lagningen vid Högberget höll på att gå åt skogen då Sara inte hunnit fram i tid för att vi cyklat så fort och hon kört fel på ett ställe. Eftersom jag inte såg henne vid lagningen körde jag på men när jag var på väg ut från teknisk zon så fick jag syn på henne. Jag var tvungen att stanna till vid kanten för att vänta in henne och få min flaska. Nu var det bara att gasa på de sista milen.

Sista två milen är rätt tuffa med mycket klättringar. Här gällde det bara att bita i och försöka hålla den grupp jag kört med de senaste milen. När backarna kom kände jag mig ändå pigg och jag plockade tillbaka mycket förlorade placeringar, det gick förvånansvärt lätt uppför. När vi sedan hörde musikdunket eka genom skogen förstod att vi kommit fram till den beryktade Leos Backe, sista riktiga kraftansträgningen på hela loppet. Jag hade hört att den skulle vara brutalt jobbig så jag kände mig lite nervös, visste liksom inte vad jag hade att vänta mig. Men med gåshud på kroppen från musiken och alla fantastiska hejarop från åskådarna gick det lätt uppför. Jag plockade nog tio placeringar i backen vilket är en skön känsla för självförtroendet. Nu väntade några kilometer stig innan vi kom ut på sista asfalten som skulle ta oss tillbaka till arenan och målgången.

Glad efter målgång

Lite skitig blev man…

Jag gick i mål på 3:06 vilket jag är ganska nöjd med, bara ganska då jag gärna kört under 3 timmar. Men hamnar man i fel grupp i skogen så kan man tappa en massa tid på att inte kunna köra sitt tempo. Och återigen, jag är inte så tuff i skogen att jag klämmer mig förbi även om jag nog borde göra det för att få bättre tider. Samtidigt har jag ingen tidigare tid att jämföra med så detta få bli min utgångspunkt för nästa års race. För nog kommer jag tillbaka, det är absolut en ny favorit. Att det dessutom ligger så nära gör bara saken ännu bättre. Tävlingscentrumet var också mycket bra arrangerat, jag testade dock inte maten så den kan jag inte uttala mig om tyvärr.

Efter racet blev det lite eftersnack med mina klubbkompisar som alla gjorde mycket bra ifrån sig, kul att vi är fler som syns på tävlingsbanorna, jag är ju van att vara den enda från klubben som är ute och tävlar.

Idag har jag kört ett lätt sköljpass och fått trampa ur benen och imorgon blir det nog till att köra ett hårdare pass igen. Jag har bestämt mig för att stå över Cykelvasan i år, detta på grund av att jag avslutat mitt samarbete med Team Merida Cykelvasan, mer om detta i ett senare blogginlägg där jag kommer berätta om mitt år i teamet.

Detta betyder att träningen rullar på som vanligt framöver. Jag har nu gått in i sista semesterveckan och ska försöka krama ur det sista ur den innan jobbet väntar igen. Jag funderar på att åka köra Snapphaneturen, har hört mycket gott om den tävlingen men det är ju så satans långt bort. Nån här som kört den och kanske till och med ska köra den i år?

Annars är det Hammarby Hill XC som väntar här näst, också en premiär för mig vilket känns jättespännande.

Nu tar vi kväll, imorgon ska vi på kryssning med Birka Princess 🙂