Karlstad XC, en riktig höjdare!

Hej på er cykelvänner!
Hoppas att er helg varit underbar och att den här nya veckan tagit emot er på allra bästa sätt. Själv har jag hunnit jobba ett par timmar, helgen har varit så bra som den kan vara numera, men jag har i alla fall kommit iväg på tävling och cyklingen är det som håller mig flytande för tillfället.
Så för en vecka sedan anmälde jag mig alltså till Karlstad XC, en tävling jag aldrig kört tidigare men hört mycket gott om. Den skulle ju vara mycket stigrik och gå till största del i Sörmons naturreservat som ligger vid Vänerns strand. När jag vaknade upp i Köping på lördag morgon hade jag en halvkass natt med rätt lite sömn i bagaget men vädret såg hyfsat ut med uppehåll och 15 grader. För en gångs skull var jag ute i god tid och med den mesta packningen fixad redan kvällen innan kunde jag käka frukost i lugn och ro. Väl på väg kände jag mig peppad och laddad för det som väntade, det är alltid extra roligt att köra helt nya banor man aldrig kört tidigare. Men när jag närmade mig Karlskoga tornade regnmolnen upp sig och det såg riktgt mörkt framöver. När jag sedan rullade in i Karlstad stod regnet som spön i backen och min sköna känsla avtog i takt med att vattenpölarna blev djupare. När jag parkerade i Skutberget visade termometern 13 grader och regnet höll oss i sitt grepp. Men jag bestämde mig att detta inte skulle få mig ur balans utan att detta skulle bli fantastiskt kul oavsett väder.

Packade av cykel och hämtade ut nummerlappar, stötte ihop med team-kollegan Mikael Ek som var där med sina kompisar och vi han surra lite medans vi placerade ut flaskorna för langning. Normalt brukar jag vara superstressad vid det här laget eftersom jag alltid kommer på plats i sista stund men nu fanns gott om tid att socialisera och värma upp innan jag till slut la cykeln i startfållan. Jag anmäler mig alltid till tävlingsklass, inte för att jag är så snabb utan för att få en bättre startposition. Men denna gång var tävlingsklassen jätteliten, typ 40 åkare, så jag ställde mig längst bak då jag förstod att jag ändå skulle fladdra av rätt fort. Under tiden som vi förberedde oss för starten avtog otroligt nog regnet och solen kämpade sig fram mellan molnen.

Starten går och vi rullar iväg på asfalten i ett rasande tempo som vanligt. Jag biter mig fast medans pulsen rusar och när vi når första stigpartiet efter någon kilometer måste jag slå av för att se klungan framför mig sträckas ut. Jag blir kvar i en liten grupp som åker tillsammans en bit men jag slår av ytterligare på tempot då jag ligger alldeles för högt i puls. Jag behöver alltid starta lugnt för att komma in i tävlingarna på ett bra sätt, att ligga på rött för länge brukar straffa sig riktgt hårt och jag tar mitt eget tempo trots att jag ser åkarna framför dryga ut avståndet.

Jag hamnar i ett ingenmansland med den snabba täten framför mig och eftersläntrarna och sedan motionsklassen bakom mig. Tävlingen tar oss på underbara stigar runtom Sörmon och jag konstaterar att detta är nog de finaste tävling jag kört. Gles tallskog med sandig stig som ligger som utskuren genom riset. Ibland smal och slingrande, ibland bred och böljande, jag märker att jag åker med ett stort leende på läpparna. Banan är inte speciellt teknisk och det häftiga regnet har inte haft speciellt stor påverkan på underlaget förutom stora vattenpölar på en del ställen. Mixen mellan stig och grusväg är perfekt, här är det aldrig några långa transportsträckor utan bara korta partier innan man får kasta sig ner på nästa stig.

Så här såg det ut större delen av loppet, jag kämpade på i ingenmansland

Efter ca 3 mil kommer den sedvanliga krämpan i mina höftböjare krypande och jag förstår att de sista milen kommer bli extra slitiga. Jag försöker köra så kontrollerat jag kan och inte göra några stora tempoförändringar. Vid det här laget har jag blivit passerad av de snabbaste i motionsklassen, kanske 10 st, men jag har också fått kontakt med några eftersläntrare från tävlingsklassen. Loop 2 rullar på fint och är kanske något mer teknisk än första loopen och när jag rullar ut på loop 3 känner jag att läget känns stabilt, jag tar rygg på en passerande motionär och låter honom dra mig en bra bit innan han stannar till för att ta emot langning. I slutet av loop 3 kommer ett parti med rätt mycket rötter och här lyckas jag passera både några tävlings- och motionsåkare som surnat på slutet. I mitt huvud skulle distansen vara 67 km men när jag helt plötsligt rullar in på målområdet med knappa 60 km på datorn blir jag rejält överraskad, jag hade liksom hållit tillbaka lite för att kunna pressa på lite sista kilometrarna. Rullade i mål på tiden 2:43, en tid som jag varken kan vara glad eller besviken över, just nu cyklar jag med begränsad förmåga vilket såklart är tråkigt men det är vad det är. Men jag tar med mig en fantastisk upplevelse, det här är nog mitt nya favoritlopp och hit kommer jag tillbaka. Maken till finare singletrack får man leta efter och just att det är så lite grusväg/asfalt gör detta till en riktig höjdare. Lägger man dessutom till ett fint och välordnat arrangemang med härliga värmlänningar, som jag knappt förstår, så har man ett vinnande koncept. Efter målgång snackar jag lite med Ek som i vanlig ordning gjort en stark insats och rullat in som 15:e i totalen, riktigt bra jobbat. Kul att vara en del av ett team med så duktiga cyklister, här har jag mycket inspiration och råd att hämta inför nästa säsong.

Nu får vi se vad som kommer härnäst, vi funderar i teamet att dra ihop ett lag till Vättern Bike Games, får se om vi lyckas, det vore kul att testa. Sen kommer Västgötaloppet som också det skulle vara en premiär för mig, men jag skulle behöva få bättre ordning på kroppen för att det ska kännas riktigt lockande.

Tack till Tommie Svanström Ohlsson för bilder