Hejsan!
Ny arbetsvecka uppstartad men tar mig en stunds break för att skriva lite om gårdagens drabbning i Långloppscupen, nämligen Finnmarksturen. Jag var ju lite tveksam till en start pga de problem jag har med mina höftböjare men efter att ha fått lite hjälp med sittställningen på min cykel och lite försök till rehabilitering så bestämde jag mig i sista stund att starta, mycket för att det är en så jäkla kul bana och ett fint arrangemang.
Jag visste ju att detta enbart skulle handla om att känna på kroppen, ifall något hade förbättrats sedan Engelbrektsturen, och att ta sig runt i sakta mak. Jag anmälde mig därför till Sport där tempot inte är överjävligt högt från start.
Vädret var nog näst intill perfekt med temperatur strax under 20 och lite regntungt när jag gav mig av mot Ludvika. Jag kom dit tidigt, med 1.5 timme tillgodo, vilket var skönt. Detta har nog aldrig hänt, jag brukar oftast komma på plats med halvtimme till start. Så nu fanns gott om tid att hämta nummerlapp och faktiskt få till någon form av uppvärmning.
Starten blev flyttad 10 minuter pga av ett godståg så när klockan slog 11.10 rullade vi äntligen ut från ABB-Arena för att ta oss an den 68 km långa banan. Tempot var helt OK från början och jag kände att jag kunde komma in i min egen rytm utan att behöva stressa speciellt mycket. Det hade ju regnat lite precis innan start och förmodligen under natten för underlaget var riktgt fint och vi slapp det värsta dammet som vi annars har dragits med under denna säsong.
Finnmarksturen bjuder på stor andel galet fin single track
Efter någon mil i moderat tempo började ändå mina höftböjare protestera så smått och jag förstod att detta skulle bli en kamp mot smärtan ännu en gång. Jag försökte köra avslappnat och inte ta i för mycket i backarna, variera lite mellan stående och sittande, för att det inte skulle bli för monotont. Tankarna om att bryta började flimra i huvudet, jag hade bestämt innan start att om jag skulle känna av problemen så skulle jag bryta, och inte genomlida hela distansen som jag gjort tidigare. Men vid 3 mil ungefär tyckte jag mig känna att jag hade läget under kontroll och att jag nog skulle ta mig runt om jag körde smart. Jag låg med i en bra grupp som hade en fart som passade mig och vi betade av kilometer efter kilometer.
Vid 4 mil kände jag att något inte kändes helt rätt växlarna, de började kugga över och det rasslade och skrapade. Jag stannade till och kände igenom grejerna. Upptäckte då att bakhjulet glappade, förspänningen i navet hade släppt och hela bakhjulet wobblade. Detta gjorde att växlarna inte alls ville fungera som de ska. Jag provade att cykla vidare men det blev bara värre och värre och när vi kom till den långa sega backen innan Leos backe så kunde jag knappt få i en enda växel. Det blev ett febrilt växlande upp och ner, ibland fick jag i en växel som jag kunde köra på och ibland bara rasslade det. Till råga på allt så kunde jag inte alls få i de två tyngsta växlarna så jag trampade ur i varenda nerförsbacke och kunde bara rulla.
Det här kändes galet frustrerande men med ca 1 mil kvar kunde jag ju inte bryta, nu handlade det bara om att ta sig i mål, oavsett om jag skulle få springa sista biten. Jag lyckades på något fantastiskt sätt ta mig uppför Leos backe och sedan rulla nerför ner mot mål. Jag kom naturligtvis in på en galet dålig tid men är ända på något sätt nöjd att jag tog mig runt trots allt. Det kändes en aning bättre i benen, fick ju ingen kramp denna gång i alla fall och hade jag sluppit det tekniska strulet så hade jag kommit in en bit under 3 timmar.
Nu ska jag försöka ladda om, om det blir fler tävlingar återstår att se, det är ju inte kul att cykla när inte kroppen är med på noterna. Men känner jag mig själv så blir nog abstinensen alldeles för hög så jag står nog på startlinjen snart igen.
Tack till cykelkanalen.se för fina foton