Engelbrektsturen, ännu ett steg i rätt riktning

Godmorgon!

Idag är det måndag och jag glider in i semestervecka nr 2. Denna vecka ser ut att bli riktigt fin då SMHI utlovar fantastiskt sommarväder med temperaturer runt 30 grader, så jag ska inte klaga.

Gårdagen spenderades i Norbergsskogarna då jag tog mig an Engelbrektsturen, en av deltävlingarna i Långloppscupen. 70 km skulle avverkas på en bana som anses som relativt oteknisk men däremot väldigt snabb då den består av många grusvägspartier. Mitt mål med dagen var att genomföra tävlingen, just för att jag fortfarande jobbar på att få ordning på min kropp och inte riktigt vet vad den klarar av i dagsläget. Träningen fram till loppet har dock känts bra och Solstaloppet som kördes för några veckor sedan gick ju över förväntan så jag var pepp inför dagen.

Att tävla i Norberg är ju en lyx eftersom det bara ligger 6 mil hemifrån, så ingen stress och ingen supertidig morgon. Jag kom upp i god tid för att sätta ut langningspinnen i Klackberg, här hade man från i år börjat med pinnzon vilket innebär att man placerar sin langningspinne i en speciell zon som man cyklar in i för att ta sin flaska, på detta sätt hamnar inte pinnarna på själva banan vilket känns betydligt säkrare, mycket bra upplägg.

Hämtade ut nummerlapp och preppade cykeln i lugn och ro och hann värma en liten stund innan jag tog mig ner till startområdet för att lägga cykeln i fålla 4. Jag är sällan stressad innan start och har inget problem med att få lägga cykeln långt bak, jag kan ändå inte riktigt hänga på i det tempo som brukar vara, jag behöver liksom smyga mig in i tävlingen för att inte köra slut på mig totalt redan de första kilometrarna. Surrade med lite folk och träffade teamkollegorna Mikael och Mikael (lätt att hålla reda på namnen 🙂 ), trevligt att få vara lite social på tävlingarna, det är alltid en go och skön stämning innan start, man märker att alla är lite nervösa men man gör allt för att dölja det.

Första kilometrarna går jättefort, banan startar på en gammal banvall som består av grus så det dammar rejält när det är torrt. Det är lätt att man spränger sig redan här när alla letar positioner och försöker jobba sig upp. Jag försöker köra sammanhållet samtidigt som jag tar mig förbi de som håller lägre tempo och när vi kommer in i Klackberg och tar oss an Maskinbacken som är dagens första bergspris så ligger jag med bra, jag trycker på i backen för att inte tappa placeringar. Fältet dras sedan ut efter backen och när vi går ut på gruset så ligger jag längst fram en liten grupp med ca 10 cyklister. Och här blir jag sedan liggandes. Jag kör på för att försöka hålla farten uppe, jag har ögonkontakt med gruppen framför men de har någon minuts försprång och utan hjälp är det svårt att komma ikapp. Jag blir avbytt vid ett tillfälle av en kille men han orkar bara ta en förning. Nånstans vid 30 km blir vi omkörda av två cyklister som håller ett lite högre tempo och jag lägger mig direkt på rulle och tänker att detta blir bra, gruppen får ny kraft och farten blir direkt högre. Men redan efter några kilometer har de bränt sig och jag ligger återigen i spets och får fortsätta dra. Vid varvningen i Klackberg går langningen bra och när vi går ut på gruset igen så har gruppen uttökats och jag hoppas på en gemensam insats de sista 3 milen. Men ingen verkar intresserad och jag får fortsätta dra för att hålla farten uppe. Vi passerar en del trötta cyklister men jag får inte med mig någon som är vill hjälpa till med dragjobbet. Jag börjar så klart bli ganska sliten efter all förning, ryggen börjar gör ont då jag inte riktigt orkar hålla koncentrationen på att “trampa med baken” på de sista stigpartierna. Med milen kvar blir vi omkörda av två pigga killar som kör hårt och jag går med dem, gruppen bakom mig släpper direkt och även om jag förstår att det här tempot är alldeles för högt för mig så tänker jag bita mig fast så länge det går. Och det håller i ett par kilometrar innan jag viker ner mig och faller tillbaka. Jag får sällskap igen av en kille, han har legat bakom sedan start i stort sett och han går nu fram och drar en kort stund för att hjälpa mig i mål. När jag sedan spurtar över mållinjen är jag rejält trött, så här slut har jag sällan varit på någon tävling. Och det känns fantastiskt, att jag kunnat ta ut mig på det här sättet. För att det har ju varit så att kroppen satt stopp för mig att pressa mig på det här viset, jag har alltid varit tvungen att slå av pga kramp eller ryggont. Nu hade jag ont på slutet även här men jag kunde ändå köra på rätt bra, jag har inte farten och styrkan än men det känns definitivt som att allt börjar reda upp sig och jag är fantastiskt glad att jag verkar ha hittat en lösning på mitt problem. Så jag ser verkligen fram emot resterande tävlingar denna säsong där jag hoppas kunna prestera bättre och bättre.

Men även om jag är otroligt nöjd med att palla att dra i 7 mil så är jag rejält besviken på att par andra punkter och här behöver jag verkligen skärpa mig. Rent strategiskt gör jag ju ett skitlopp, jag ska inte dra i 7 mil utan jag måste agera annorlunda för att utnyttja de andra åkarna, hitta en grupp som passar mig. Man sparar en massa energi på att få ligga på rulle och dessutom blir det ju en helt annan tid då farten ofta är betydligt högre i en grupp där man samarbetar. Så där behöver jag göra annorlunda. Sedan slarvade jag rejält på intaget av vätska/energi. Jag har noga räknat ut vad jag behöver få i mig för att inte gå tom men dels så slänger jag första flaskan utan att tömma den helt och dels går jag i mål med den andra flaskan halvfull, det borde vara spöstraff på detta. Sedan tappar jag en gel på vägen och har en gel kvar i fickan vid målgång, så två gel för lite under tävlingen. Makalöst slarvigt och det får bara inte hända om man ska orka bibehålla kraften hela vägen. Så det finns en del att förbättra sig på framöver. På Finnmarksturen nästa helg kommer jag tvingas köra med vätskerygga, men det är kanske bara positivt och kanske gör att jag får i mig det jag behöver.

Så med en god känsla i kroppen lämnar jag denna helg bakom mig och blickar framåt mot nästa helg då det alltså är dags för Finnmarksturen, som dessutom har SM-status detta år. Banan är förlängd med 12 km och vädret ser ut att bli djävulskt varmt så det kommer bli något att bita i. Nu ska jag försöka få till en bra uppladdning denna vecka så ses vi väl där hoppas jag.

Lev väl!

Tack till cykelkanalen.se för fina bilder som vanligt