Cyklist cyklar i skogen

Godmorgon!

Hoppas ni mår bra. Själv sitter jag på jobbet sedan ett par timmar, tar en frukt och funderar över helgen som varit. Igår körde jag Lida Loop, en av favoriterna i Långloppscupen, favorit för att banan är rolig och för att det är ett varvlopp som gör det mer publikvänligt. Det är också enkelt att få bra lagning då man alltid går in på själva start/mål området vid varje varv. Banan är rätt teknisk för att vara ett långlopp, både på gott och ont. Det blir så klart mycket roligare att cykla då man inte behöver nöta så där mycket grusväg som det kan vara på många av de andra loppen. Men det tar ju också ut sin rätt vilket kändes både igår men även idag.

Dagen började rätt lugnt. Starten skulle inte gå förrän 11 så vi behövde inte åka jättetidigt för att hinna upp i god tid för att hämta ut startkuvert och förbereda oss. Men vi kom iväg rätt sent och plötsligt blev det rätt tajt med tid. Vi kom upp till Lida friluftsområde med en halvtimme till start så jag var skapligt stressad med att få på nummerlappar och göra mig klar. Jag rullade in i fållan med ca 5 minuter till start, det har nog aldrig hänt. Jag placerade mig längst bak i fålla 4, sista fållan för tävlingsklasserna. Tyckte jag hade lite mycket luft i bakhjulet så bestämde mig för att släppa ut lite. Plötsligt stod jag där med hela nippeln till ventilen i handen och bakdäcket helt tomt. Paniken blir total. Med bara några minuter till start tar jag cykeln och springer ut bland tälten i tävlingsområdet. Jag hittar ett Specialized-tält där jag rycker åt mig en pump och pumpar upp däcket igen. Snabbt iväg till startfållan och hinner precis klicka i pedalen när startsignalen går. Ingen vidare uppladdning alltså.

Cyklister cyklar på hällar

Sliter på i ”Diagonalen”

Ni som kört  Lida vet att starten går upp för slalombacken. Det blir alltid rätt trångt och man får hålla sig undan andra cyklister som plötsligt bestämmer sig för att hoppa av cykeln för att gå upp. jag tar en linje långt ut till höger för att jag vet att sara står där och filmar. Precis när jag ska passera henne, ungefär i mitten av backen, växlar jag ner och kedjan hoppar innanför kassetten!!! Vad är det som pågår? Jag hoppar av och försöker få på kedjan igen men det strular lite. En vänlig själ dyker upp från publiken och hjälper mig att få på kedjan, tusen tack för det vem du nu var. Jag sprang upp sista biten för att sedan hoppa på och ta upp jakten, jag var en av de sista som kom över krönet på backen. Jag jagar på längs motionsspåren och spenderar en hel del energi på att försöka jobba mig upp i gruppen.

Första loopen gick bra och jag klättrade sakta men säkert i placeringarna. Det var tryckande varmt och jag tänkte att jag måste vara noga med att äta och dricka. Jag skulle få lagning efter första loopen så jag såg till att tömma den flaskan jag hade med mig på cykeln. Första loopen består mestadels av motionsspår och snabb singletrack så farten är hög. Jag känner mig pigg och kan hänga med ända fram till varvningen där jag får en ny flaska utan problem. Andra loopen är betydligt mer teknisk och här får jag börja slita ont för att kunna hålla farten uppe. Jag har dessutom alldeles för högt lufttryck i däcken för att det ska smidigt över stenar och rötter. Så här efterhand fattar jag inte varför jag inte stannade och släppte ut lite luft, det hade gjort hela racet betydligt mer behagligt. Den ökända diagonalen går bra utan några speciella missöden, det är torrt och fint och alla blöthål går att cykla utan problem. Dock studsar jag omkring en hel del och kroppen får ta mycket stryk.

På loop 2, det känns fortfarande rätt bra i benen

När jag går in för varvning på tredje loopen är jag rejält sliten och jag känner att jag kört lite över min förmåga i värmen. Jag har börjat få lite krampkänning i låren och varje gång jag tar i lite extra så knyter sig musklerna. Att stå upp är inte att tänka på. Problemet med det höga lufttrycket i däcken är att jag få jobba ännu mer med benen eftersom jag tvingas stå och parera i många av de svåra partierna. Ännu en gång, varför tog jag inte ur luft!?!

Jag tappar en hel del tid på sista loopen. Jag kan inte trycka på eftersom krampen ligger där och väntar på att få slå till. Det är hyffsat stökigt på sista loopen också plus att man letat upp en hel del dryga backar. Med en mil kvar förstår jag att det kan bli svårt att slå mitt mål på tre timmar som jag satt upp men jag kör så balanserat som jag bara kan utan att gå över gränsen, vet att det värsta som kan hända är att krampen ska slå till på allvar och man blir tvungen att stanna. Jag tar det lugnt i alla backarna och ser att det är flera som har det kämpigt i värmen. När vi rullar ut på den sista grusvägen som leder tillbaka till tävlingsområdet har jag bara några minuter tillgodo på tretimmarsmålet. Kämpa!

Uppför den sista backen från sjön är det kämpigt, jag tar det lungt och känner tiden rinna ifrån mig. Kommer upp på krönet och kan sedan rulla neråt målet, känslan är fantastisk när man slitit länge och vet att det är över. Rullar över mållinjen och är lite osäker på min tid, jag startade min egen klocka några sekunder innan startsignalen och jag vet inte riktigt varifrån de startat min tid. Så jag vet inte om jag klarat tiden men det spelar egentligen inte så stor roll, jag är i mål, det har gått bra och jag har haft en underbar dag i Lida-skogarna. Jag pratar lite med min team-kollega Niclas som rullat i mål strax före mig, även han med lite krampkänningar i benen.

Nöjd cyklist med medalj

Ändå rätt nöjd…

Så, med lite perspektiv så är jag ändå rätt nöjd med dagen. Det är aldrig roligt att köra med krampkänningar, det blir ju lite begränsande men det är också ett kvitto på att det behöver tränas mer. Igår åt jag och drack jag exemplariskt så krampen berodde nog på att jag gick lite över min limit i början. Det är ju ändå en bra grej, det är bara träna mer och hårdare så ska väl det fixa till sig också. Tiden visade sig  i alla fall landa på 3:00:27 så jag vet inte om jag ska vara glad eller besviken, men jag väljer nog det förstvalda även om det känns lite snörpligt att tappa målet med 27 sekunder.

Nu väntar en längre vila från tävlandet, vilket är lite tråkigt. Nästa stopp blir Mörksuggan som jag verkligen vill ta en revansch på, det är en tävling jag brukar ha det jobbigt på, och i år hoppas jag vara bättre förberedd.

Ha det bra så länge, vi hörs inom kort!