Hej arbetsvecka och hej cykelvänner!
Har nu snart jobbat min första arbetsdag efter 4 veckors semester. En mindre chock minst sagt att komma tillbaka efter veckor av morgonslapp och lediga dagar men detta blir snart vardag igen.
Har i alla fall rundat av semestern på bästa sätt med en härlig helg i Sälen och då också Cykelvasan. Det är ju många år sedan jag körde sist och uppehållet hade gjort mig riktigt sugen på att köra igen. Formen eller kroppen rättare sagt har ju inte varit på topp detta år så jag mina förhoppningar att kunna cykla fort var inte höga men det skulle ändå bli kul.
Jag åkte upp tidigt på fredagen för ansluta till de andra och hinna se sprinten. Man måste ju ändå säga att det är en härlig stämning kring detta evenemang, alla förväntansfulla cyklister och all publik i kombination med denna fantastiska plats gör tävlingen ändå till en av de bästa på säsongen. Efter att vi sett en fartfylld sprint styrde vi kosan mot stugan, jag bytte bromsbelägg i sista minut och stack sedan ut för ett väckningspass. Benen kändes en aning tunga, jag hade inte cyklat på två dagar, och jag hade lite känningar i ryggen men tänkte att det blir bra när jag väl får cykla mig ordentligt varm under tävlingen. Cykeln kändes i alla fall redo och det var skönt att äntligen få på nya fräscha belägg. Resten av kvällen ägnades åt middag, förberedelser och lite skönt kvällshäng, vädret var det stora samtalsämnet och vi studerade alla tänkbara väderappar med förhoppningen att få se lite sol under morgondagen men läget såg minsta sagt mörkt ut.
Klockan ringde klocka 6 på lördagmorgonen och jag vaknade något sliten, sov nog inte mer än 4 timmar under natten, men gladdes till att det inte regnade som förutspått, skulle vi verkligen ha sån tur att vi skulle slippa regn? En enkel frukost intogs innan jag lastade mina grejer för att bli nedskjutsad till starten, jag skulle starta 8.15 och de övriga lite senare. Väl nere på startområdet kunde man nästan ta på nervositeten hos alla tusentals cyklister som irrade omkring. Jag skulle starta i fålla 3 och var nog en av de sista att lägga ut min cykel där. Jag drack en Redbull och snackade med lite folk innan jag gjorde mig klar för start.
Eftersom loppet startar med en svag uppförsbacke på ett par kilometer så var min plan att inleda lugnt utan att tappa för mycket. Jag ville ha möjlighet att gå med en grupp redan från start, så jag gick upp på rött ganska omgående, för att inte missa mina chanser. När det sedan planade ut så satt jag i mitten på en lagom grupp som jag kände höll ett bra tempo. Efter Smågan började jag känna mig varm i kläderna och försökte höja intensiteten lite. Jag hoppade lite mellan grupperna och jobbade mig framåt. Det är ju en fantastisk känsla när man har benen för att hela tiden avancera, något jag inte varit bortskämd med denna säsong. Och när vi rullade genom Risberg kände jag mig fortfarande riktigt bra med och gladdes över att jag än så länge inte kände något märkbart i ryggen. Med siktet inställt på Evertsberg och “halvtid” fortsatte jag att hålla tempot uppe. Någonstans i mitt huvud började jag fantisera om att det faktiskt kunde bli en ganska bra tid det här, känslan var ju så bra, kanske inte 3 timmar men 3.10 låg inom räckhåll, jag kunde ligga med i gruppen hela tiden både uppför och nerför. Självförtroendet var väldigt bra, för stunden.
Men strax innan Oxberg kände jag att det började dra i ryggen, stressnivån gick upp direkt och jag tänkte – “inte nu igen, inte här”. Jag försökte justera min sittposition och tänka på hur jag trampade, jag mumlade för mig själv “trampa med baken, trampa med baken”. Men situationen blev värre, smärtan kom smygande i höftböjaren, jag sänkte intensiteten och var tvungen att släppa gruppen jag låg i. Här nånstans rasade det tidigare så starka självförtroendet och jag förstod att om inget mirakel skulle inträffa så skulle detta bli en tuff resa in mot mål. Jag har ju haft dessa problem så länge nu att jag vet exakt vad som händer i kroppen och vad jag kan förvänta mig. Men jag fortsatte gneta på och började bli omåkt, något som aldrig är bra för självkänslan, men jag ville verkligen göra allt jag kunde för att minimera förlusten. Jag försökte gå med de grupper som kom men var alltid tvungen att släppa då tempot var för högt för mig. Upp mot Hökberg gick det otroligt trögt och jag trodde knappt jag skulle ta mig upp till depån. Resten av loppet genom Eldris var sedan som en dimma där mina tankar översköljdes av vågor med besvikelse, lusten att bara kliva av var överhängande och de sista kilometrarna efter Eldris var de längsta i mitt liv, det var som att cykeln stod stilla och klockan rusade fram. När jag sedan rullade in mot campingen var det med väldigt mixade känslor, glad att äntligen vara framme, att det hela var över men jag ville liksom inte vara bland folk, jag ville inte träffa på någon. Det här eftersnacket som alltid är så kul ville jag undvika och slet åt mig lite dricka och en bulle och rullade bort mot duscharna direkt.
Efter dusch och mat väntade vi in Emilie som var sista cyklist ut i vårt gäng och under tiden började spöregnet som sedan höll i sig resten av eftermiddagen. När vi till slut lastat in alla cyklar och cyklister i bilen var vi totalt genomblöta allihopa och vi styrde kosan tillbaka mot Lindvallen. Nu väntade torra kläder, pizza och öl, det sistnämnde kändes helt rätt att dränka sin besvikelse i.
Det som skulle bli en form av comeback och en skön avslutning på säsongen blev istället ett stort nederlag. Även om jag gör personbästa på Cykelvasan så var mina förhoppningar mycket högre. Och även om jag vet nånstans att jag har kapaciteten om kroppen får fungera som den ska så är man ju inte starkare än sin svagaste länk. Så det här kommer nog ta ett tag att bearbeta och smälta. Men om man ska hitta något positivt med detta så är det att det alltid kommer finnas chans att köra igen, och om allt vill sig väl så står jag nog där i Berga By nästa år igen, lite starkare och lite snabbare.
Återigen tack till mtbfoto.se för bilder